Diario

RSS
  • Recension från Sydsvenskan - Joe Lovano Us Five

    Ott 14 2009, 12:42

    Det går alldeles utmärkt när han spelar med andra. Men ensam blir det för mycket musik och för lite fokus, skriver Alexander Agrell.

    Joe Lovano funkar som allra bäst när han finns i ett givet sammanhang och har åtminstone en jämlike att brottas med. Exempel: kvartetten med John Scofield och nya cd:n "Mostly Coltrane" i Steve Kuhns namn.

    När Lovano däremot ger sig full frihet som musikskapare och improvisatör hamnar resultatet gärna, som det så vackert heter, all over the place. Han liksom kan för mycket musik, han vill för mycket och själv famlar man efter fokus, en linje, en kärna i musiken. Inte så mycket av det han spelar tar tag i en på allvar, och Malmöpublikens behärskade applåder efter saxsolona bekräftade det.

    Yvigheten skulle kännas bekvämare och naturligare ifall Joe Lovano själv vore en hejdlös, känslosam spontankejsare. Men han är en fullärd jazzman med ett skarpt intellekt, mycket medveten om sin kapacitet och sina möjligheter. Och jag kan inte låta bli att tycka att det finns något kalkylerande och kontrollerat över Lovanos fria improvisationer, samtidigt som han alltså tillåter sig att välja ungefär vilka skalor och toner som helst.

    När tenorsaxofonisten frilansade på det gamla ungerska folkintrumentet taragoto och drog ned på tonflödet spreds direkt en blåare och mer själfull stämning.

    Pianisten James Weidman, som är bortåt samma andas mångsysslarbarn som bandledaren, plockade fram en del kul fraser och idéer. Konsertens klenoder var dock de andra tre, inte minst basisten Esperanza Spalding som glatt smajlande kunde köra snärtig walking bass på full fart i femton minuter och fyllde sina få solon med rytmiska finesser och hög intensitet.

    Varje hem borde ha två av dem. Trummisar, alltså. Otis Brown III och Francisco Melo hittade balansen mellan växelspel och unisont driv med individuella utvikningar. Och musiken som helhet fick extra muskler, rörlighet och dynamik. Sista saken före extranummer-Monken, en kraftigt uppspeedad version av "Viva Caruso" från Lovano-cdn med samma namn, var en ren, härlig överkörning till publikflört, där de två trumslagarna pumpade på unisont.
  • Jazzligan presenterar Marcus Strickland

    Mar 14 2009, 23:32

    Alexander Agrell i Sydsvenskan

    Magiska solon och ren energi
    Egentligen borde alla band komma till sina konserter direkt från en skivinspelning. Sexmannagänget som måndag-tisdag hade spelat in PO Nilssons musik visste exakt vad de skulle göra på Babel. Och ifall de var lite studioslitna så ångade se å andra sidanav spelvilja.
    Nilssons låtar är kluriga och lite osymmetriska och har teman som liksom verkar vara konstruerade av olikformade riff. Ändå kändes solona och samspelet som kvällens huvudattraktion. Utmärkt samspel, mycket stöt och attack, ofta hetsig walking bass och många samkörda små rytmiska finesser i kompet där pianisten Carl Winther, basisten Johnny Åman och trumslagaren Daniel Fredriksson bitvis jobbade frenetiskt. Winther visade som solist samma intensitet som solisterna.
    Herr Nilsson själv bygger även sitt spel på personligt formade linjer och har stuns och riktning i solona. Fast inte den överväxel och hetta som gruppens andra solister kan plocka fram. Det var kul att jämföra de två saxofonisterna, man har ju ofta funderat över "Fredrik Kronqvists "osvenska" förmåga att blåsa på och hålla uppe energin genom ett helt solo och här fanns en man som verkligen också hade den gåvan. Amerikanen Marcus Strickland på tenorsax och tillfällig sopran har soul i tonen och använder en speciell mix av passion och systematik; han bearbetar gärna sina improviserade figurer länge och från olika vinklingar, men kan också toppa ett solo med rämande överblåsning på långa toner.
    Löddriga "Pure X", sist i första set, var kvällens låt. Först fick Kronqvist ur sig en rödglödgad berättelse där han inte för en tiondel lättade på energin. Bland det starkaste jag hört från honom. Strickland diggade och log och hämnades sedan med ett solo, där han på Coltrane-manér låg på så att enskilda toner och fraser efter ett tag slutade betyda något och slltihop lyftes upp till nivån där bara den rena energin fanns kvar. Grandiost.
  • Recension från Sydsvenska Dagbladet

    Feb 5 2009, 7:44

    Basisten Torbjörn Zetterberg har låtit sitt Hot Five återuppstå och det är värt en av bandets egna fanfarer.

    I den moderna svenska jazzmanegen är det få som mejslar ut sina kompositioner som Zetterberg – och ser till att forma dem så olika. Samspelet mellan TZ, Per ”Texas” Johansson, Jonas Kullhammar, Ludvig Berghe och Daniel Fredriksson är dessutom sällsynt lyhört, de här musikerna känner verkligen av varandra.

    Energi, groove, fantasi, humor och oförutsägbarhet sitter i gruppens styrsystem. Med de här musikerna och låtarna kan man aldrig veta vart det hela ska ta vägen i nästa takt. Samtidigt skriver Zetterberg ofta långa melodilinjer och bandet forskar och gräver gärna där det står under långa stunder – en stabil puls, ett eller två ackord och så djupborrande solon på det. Ledaren kan prestera en högintensiv, stunsig walking bass som tillsammans med Fredrikssons vibrerande trummor värmer under fötterna på de andra. Spännande ackordföljder är väl ungefär det enda man inte bjuds på, men sådana hade å andra sidan lagt snubbelfot för just det envetna, groove-burna djupborrandet.

    Den heta femman mixade i tisdags nya låtar med spår från Zetterbergs alla album. Så vi fick bland annat afrikanskklingande Messenger-jazz, en hymn, rent spräck och en ny, obetitlad och originell lugn sak med en söt och småskruvad melodi. TZHF vågar smiska jazzschablonerna och vara ocoola på gränsen till det töntiga. Vilket känns väldigt coolt.

    Det bästa kom mot slutet. Den så kallade ”Zigenarlåten” är en stillsam och just nästan överdrivet trallvänlig sak med drag av cabaret och italiensk schlager. Lite ”Harlem Nocturne” där. ”Flickan som aldrig hade fel” startade med vild kakofoni, vecklade ut ett tema som förde tankarna till ”Caravan” och pulserade suveränt. Texas Johansson nådde nya utlevelsehöjder där. Hans klarinettspel är förresten en specialattraktion till, hos det här specialattraktiva bandet.


    The Torbjörn Zetterberg Hot Five, Victoriateatern, Malmö, 3/2