Mercoledì 29 Lug 2009, 5:28

Dm7 A7 G7 Shareef don't like it. - Det är vad jag, allt som oftast, vaknar till. Denna morgonen var inget undantag. Em7 Fmaj7 Em7 A7 Rock The Casbah. Rock The Casbah…

…HUH! *Famlar efter telefonen* 06:40. Helvete. Vid det här laget borde jag vara fullt påklädd, med handtaget till ytterdörren i ett bastant grepp. Istället står jag fullt - nästan i alla fall - avklädd med tankarna på dörrhandtaget till badrummet. Inte konstigt att drömmarna mina bar samma soundtrack som mina morgonalarm… Hey hey hey! Vi kanske ska ta det från början (läs: igår kväll)?
Då gör vi det, men, bara för att du tjatar.
Det blev ingen Public Enemies för min del, då plugg och träning stod på agendan, så familjen fick åka själva. Hemkommen, tillika slutkörd, efter fotbollen blev det dusch och ett mål mat. Engelskan varvades med bra musik. Allt väl så långt. Bra musik är som kärlek - med undantaget för att bra musik knappast innebär risktagande - den bara stjäl timmar från mina dagar. Så även igår. Plötsligt var klockan över midnatt, och jag borde ha lagt mig på kudden för länge sedan.
Ovan har ni, den mest troliga, förklaringen till varför min väckning gick sämre än vanligt. Och då är jag allt annat än en morgonmänniska i vanliga fall.
Nu - tillbaka till idag.

Svarta jeansen, turtles-linnet och min blåa cardigan åker på snabbare än Tom Deans brillor i direktsänd TV. Tio minuter i sju sitter jag, oddset till trots, på bussen mot Rimbo. Pluggar in batpoden och just som jag börjat må bra, tröttheten och spegelbilden av min frisyr i färskt minne exkluderat, så sluter jag ögonen för att njuta av den briljanta bryggan i Lights and music. Mitt i refrängen spränger en, ganska så hård, knytnäve på undertecknads högra axel mitt luftslott i bitar. När jag öppnar ögonen så ser jag en svart medelålders man stå upp i bussen, pekandes på min Jokkmokkpåse. Jag får ur mig något i stil med: "Öööh, ja, den är fin."
Jag hade hoppats på en minuts glada miner följt av nickande i samförstånd. Istället: En lektion i hur ett riktigt par evil eye ska se ut (Han gör det bra. På gränsen till bättre än Janitor) och min påse i bröstet. Han slår sig ner. Tecknar att jag ska plugga ur lurarna. Sen öppnar han munnen.
Nej. Det kommer ingen svart storm á la Clark Michael Duncan i Den Gröna Milen, tråkigt nog.
Tuttifrutti-mannen. Säger han, och sneglar på mitt TMNT-linne. Kanske ville han ha ett likadant. Kanske inte. Hur som haver, de kommande tio minuterna tillbringar jag med att undvika kallsup från min medpassagerares tsunami av svammel, fnitter, pillandes med sladdar/nyckelrem och annat som kännetecknar en första klassens pundare. Jag kan, märkligt nog, inte påstå att situationen inte var speciellt obehaglig. Tills det att han säger att jag måste tänka på spasmerna, vill säga. Jag ger honom ett förbryllat ansiktsuttryck till svar. Han kontrar med ett leende (från en annan dimension) och håller upp nyckelremmen framför mig. Det som följer sen är bland det märkligaste jag varit med om. Han sätter upp sitt högerknä i ryggen på stolen framför, tar tag i båda ändar på nyckelremmen och kastar den över stolen. Som för att strypa någon. Han varvar strypningen med fnitter och muttrande. Samtidigt som detta sker så sitter han emellanåt och kastar blickar samt småpratar med ett tomt säte tvärsöver bussen. En fem minuter (läs: evighet) senare: PANG! Nyckelremmen dinglar inte längre. Istället ligger den, trasig på mitten, likt en död fisk i hans båda händer. Därefter lämnar han över den till mig med följande motivering: Ta den här. För då, när jag ser dig nästa gång, så vet jag att det var du som gjorde det. Jag ville inte verka för desperat (läs: skiträdd) och bestämmer mig därför för att istället lämna över nyckelknippan lite, lite senare istället. På tal om evighet: Bussen stannar till i Rimbo. Jag (vi) kliver av och jag försöker pinna på mot bussen till Stockholm som, tack och lov, redan är på plats.
Då börjas det igen.

- Kan inte du följa med mig? Behöver ju hjälp.
- Naaa, jag måste ju jobba vet du.
- Var?
- Va?
- Var, jobbar du mannen?
- Haha, Sundbyberg. Sundbyberg?
- Hahahaha. *Går från rågarv till stenansikte* Jag förstår, men, du… jag fixar det här.
- Jag följer med dig istället.
- Okej (Inombords: Historiens mest högljudda Wilhelm Scream).
- Du är en suverän snubbe.

Väl på bussen berättar han att han bara testade mig (Tjena) något han ser på mig att jag redan har fattat, för länge sedan. Sen förklarar han att jag kan vara lugn och att han ska lämna mig ifred och kliva in i sin limousin så fort det har hänt. Han pekar, genom rutan, på bussen vi just kom ifrån. Direkt efter ändrar han sig och pekar på den blåa Norrtäljebussen som just rullat in, för att nanosekunden efteråt börja prata om att en kvinna som klev på bussen var väldigt lik en pidgeon. Jag fick även klargjort för mig att jag måste vara stark då det finns många starka kvinnor. Han hade haft många. Bland annat en på en vägg. Var det en målning? Han var kluven. Hur som haver - Kvinnan på väggen hade varit en god spender och, för att citera liraren själv, inte en sådan som "-Okey, let's put nine thousands together here" *Rågarv*, utan den typen av spender som… Loads more!
Helt plötsligt hade det tydligen hänt och när jag gav honom nyckelremmens kvarlevor så betonade han, återigen, att jag var en suverän snubbe. Sedan hände det: Han steg av.
Lika jobbig som incidenten med nyckelremmen var - lika skön, om än inte skönare - var det då han reste sig från sätet bredvid för att kliva av bussen och därmed inte följa med mig till jobbet.
Nu, timmar och x antal koppar kaffe senare, sitter jag på jobbet och upptäcker att det snart är dags för lunch. Tiden har, till skillnad från de tidigare arbetsdagarna denna vecka, rusat iväg. Och då har jag varken hunnit med att glida in på Aftonbladet.se ännu. Addera att jag har bio samt en, kanske två, öl att avnjuta i Norrtälje tillsammans med Lemurmannen aka Elias och Carl-Petter. Jolly.
Just det - Idag spelar Shotgun Crackers på PIP, och jag håller tummarna. Men frågan är om det är någon idé egentligen, då vi - vid det här laget - vet att det ändå blir himmelskt så fort det vankas gig med festarna. KAKA!

Länktips.

Angående kaka: https://www.flashback.info/archive/index.php/t-748325-p-80.html
Angående Shotgun: http://www.youtube.com/watch?v=jdrQQGG7ruE&feature=PlayList&p=2D6F1C5349B03104&playnext=1&playnext_from=PL&index=95&shuffle=25