Mogwai

Få ord säger oftast mer än en hel tråkig bibel och i de flesta fall är ord väldigt övervärderade. Mogwai har aldrig någonsin spillt ord i onödan. Kanske i sina obstinata låttitlar men där går gränsen. Vad Mogwais musik säger är punk fucking rock och därmed basta.

Ja, dessa skottar har vänt ut och in på instrumentalmusiken under mer än femton år och nu finns det lika många knogskrapande härmapor i deras kölvatten som det finns delay- och distpedaler. Trots (eller kanske tack vare) sin smått buttra uppsyn, ”fuck you”-attityd och vansinnigt volymstarka konserter har de vunnit över legioner av hängivna fans som nu nynnar med varje smärtsam melodislinga, pratar med i varje konstig radiosampling som ligger och maler i bakgrunden.

Allt började med en liten sjutummare som väckte kritikerna som en illa behövd alarmklocka i ett land som var bebott av bröliga neandertalare och fjuniga britpopare. Mogwais musik gick på som en ångvält och tvingade folk att förstå dess storhet. Sedan dess har det rullat på med ett antal album, flera EP:s, än fler sjutummare och som det inte vore nog så har de även hunnit med att sätta ljudlandskap till två filmer. Puh! Arbetsmoral om man vill definiera ordet.

Att kunna släppa nålen på ”Cody” eller deras version av Spacemen 3:s ”Honey” är naturligtvis väldigt betryggande och värmer hjärtat likt en brasa i december men, men, om man inte varit i samma rum som fem herrar och upplevt trycket som uppstår när musiken far berg- och dalbana enligt deras egna dynamiska lagar, ja då kan man faktiskt inte dö än. Åtminstone inte dö lycklig. Så ta chansen och dö med ro i sinnet nu när vi välkomnar dem hit med öppna armar.